“Martinism” är ett gemensamt namn som getts åt en hemlig mystisk teosofi, som rör människans ursprung och bestämmelse.
Källan till dessa läror är höljd i historiens forntid, men blev tänkt och format till en sammanhängande filosofi och andlig skola av tre särskilda individer, vilket gav upphov till namnet “Martinism”: Martinez de Pasqually, och hans två lärjungar och vänner Louis-Claude de Saint Martin och Jean-Baptiste Willermoz.
Martinistens arbete
“Kom alltid ihåg att Människan är skapelsens mästerverk, som den Evige emanerade i sin avbild och likhet. Låt detta genomtränga din själs odödliga natur, och skilj varsamt din himmelska och oförgängliga kärna från alla främmande legeringar som kan ha bildats inom dig.”
-Jean-Baptiste Willermoz 1730-1824
O.·.R.·.C.·.. undervisar i den martinistiska traditionen i dess tre grenar genom initiationer, mentorskap, självstudier, meditation, magi och inre alkemi.
Dessa esoteriska discipliner rustar initianden i hans andliga strävan, och leder till uppenbarelsen av vad traditionen kallar det Enda Mysteriet – den individuella gnosis om ens sanna natur.
Martinismen är en initiatorisk tradition där det rituella arbetet förenar och utfolder lärorna genom aktivt deltagande i dess mysterier.
I människans inre liv finns krafter, rörelser och makter som ord kämpar för att förmedla, men som med lätthet och precision kan uttryckas av det ordlösa; genom handling, gnosis och tystnad.
Liv och död, kärlek och hat, förnuft och känslor är så genomträngande facetter av tillvaron att människan genom historien skapat myter för att uttrycka och spegla sig i dem, ur längtan att uppfatta deras mening. Allt detta betraktar vi som uttryck för vår längtan att förstå vårt ursprung, väsen och mening.
Myter ger upphov till symboler; livet är ett ljus i mörkret; döden ett kallt lik, återfödelsen en skjutande ros. Kärleken är en varm men förtärande eld, förnuftet ett tveeggat svärd. –Det kan dela det som är helt, men också genomborra falskhet och illusion.
Detta bildernas språk talar till något djupt inom oss, bortom tid och kultur. När vi når vårt varas avgrundsdjupa ursprung inleds en dialog med oss själva, som vi inte förmår ta del av när den dränks av den dagliga och världsliga varseblivningens buller, flyktiga bilder och tomma sinnesintryck.
Genom en rad initiationer, benämnda grader, går sökaren djupare och djupare in i sig själv, och avtäcker gradvis aspekter av sitt vara som är rötterna till den oro, ångest och existentiella rastlöshet som genomsyrar det liv vi alla föds in i.
Genom mytens språk; genom erfarenhet snarare än ord, söker traditionen berätta att alla människor, i tiden före tiden, befann sig i ett tillstånd av fullkomlig klarhet, självförståelse, gnosis, ro och harmoni, som nu synes förlorat. Men som ännu består i den heliga tystnaden, i alla mäns och kvinnors hjärtan.
Genom initiationens ritualer tränger vi djupare ned i oss själva, lyfter de illusoriska slöjor som upprätthåller vår glömska av det förlorade ljuset, och man står ansikte mot ansikte med sanningen om vem man är.
Ljuset vi alla bär driver nattens skuggor bort, och den inre solen stiger upp ur mörkret: Upplysning.
Detta är självgnosens väg, där orden inte kan tala om för sökaren vem han är, men ger de symboler, verktyg och den gemenskap som behövs på vägen mot självbetvingelse: Att bli den vi är.